…och läste vad jag skrev 2005, för 22 år sedan, när allt började. Min son var 6 år och jag var yngre.

Efter 1 1/2 år med massor av olika jobb och många människor och miljöer inser jag motvilligt att jag nog vill och bör försöka kontakta psyk och fortsätta den adhd-utredning som påbörjades för några år sedan (och avbröts av mig….impulsivt) På flera av de jobb jag haft har jag märkt av hur jag går ”all in” lite för mycket…stressar upp mig, har svårt att inte vara tyst och säga vad jag tycker och är lite väl impulsiv…

Jag kan inte fokusera eller koncentrera mig så bra. Har gjort slarviga och impulsiva tidrapporteringar till a-kassan (och varit säker på att jag rapporterat timmar korrekt – men NEJ!) återbetalningsskyldig!

När jag inte har min lugna trygga hemmamiljö så kommer mycket fram som varit hanterbart tidigare – men inte längre.

Under den påbörjade utredningen frågade jag den kvinnliga psykdoktorn om mina ”problem och svårigheter” berodde på adhd/neurologi eller min uppväxt…Det kunde hon inte svara på förrän utredningen var klar. Men när hon började prata om att jag skulle få ”en egen kontaktperson” och behandlade mig som mindre vetande blev jag så jäääävla förolämpad. Jag har klarat mig själv- Jämt! Vad menar människan med att prata till mig som om jag vore utvecklingsstörd och lågbegåvad.

pang! Det var det det. Tack och hej!

Det blir både bättre och sämre med åren dessa svårigheter.

Jag kan acceptera att jag är som jag är men att jag snurrar till det med papper och pengar…

och inte kan förstå varför man (jag) inte kan få improvisera och ta det lite på en höft – som jag känner för??  Problematiskt.

Jaa, hur skriver man, nu igen? Det är obegripligt att jag slutade skriva när det gav så mycket glädje under 2005-2011 (ca) Jag hade det ju extremt tufft under de åren och kanske kan jag bara skriva när jag och mitt liv är fördjävligt.

Efter 2011 hade jag det relativt lugnt. Lugn och ro och var sambo. Livet var tryggt och förutsägbart. Jobbet jag hade var URTRIST och det blev värre och värre för varje dag. Sju veckors semester, 2000 kr i friskvård och jobba hemifrån med själsdödande uppgifter. Ensamt och meningslöst. Jag bara sjönk ner i apati och liknöjdhet. Jag tänkte att livet skulle vara så – om man var ”normal”. Jag jobbade extra under min semester sommaren 2011 och var så lycklig när jag cyklade iväg till det arbetet under en månad. Sedan blev det inget mer.

I oktober 2016 sa jag upp mig efter 10 år på statlig myndighet. En helt osäker framtid låg framför mig. Jag fick en studie-och yrkesvägledare tjänst på 40% och jobbade extra på LSS-boenden. Jag bara kastade mig ut i det okända och visste inte om jag skulle klara mina räkningar varje månad. Mitt humör och min livsglädje vaknade. Jag började känna mig som mig själv igen. Glad, positiv och levande. Det var härligt att leva.

Det slet att pussla ihop två jobb så jag sökte en tjänst på privatskola i Falun. Fick tjänsten. Jättebra lön. Pendlade 20 mil och var hemifrån 12 timmar om dagen. Körde på i en månad – men jag klarade inte av sömnbrist och långa dagar borta. Sa upp mig.

Nu är jag timmis på Lss-boenden och ett behandlingshem för unga tjejer. Jättebra. Olika arbeten, miljöer och människor

Den starkaste känslan (eller driften) som drev mig var att jag ville vara fri. Jag ville inte vara uppbunden av något. FRIHET! Jag slet mig fri från allt. Jag ville känna mig FRI och vara IFRED. Jag stördes plötsligt av att känna mig bunden av mitt ex (och vän). Jag ville klippa och backa undan från honom också. När jag talade om hur jag kände blev det KRIS. (för honom)

Jag blir irriterad om någon gör anspråk på mig eller vill ha in mig i någon fålla. Tål inte invanda och trygga rutiner för tillfället, och blir störd av att veta att mitt ex vill ha tillbaka mig. Känner enbart vänskap för honom och kan inte tänka mig något värre än att vi skulle börja om.

Jag vill att han ska bryta sig fri och leva sitt liv på ett sätt som passar honom. Utvecklas och glädjas och LEVA själv. Skaffa nya vänner och ta reda på vad  och hur han ska leva för att må bra.

Jag vill möta nya miljöer och människor och ta reda på hur jag vill leva för att må bra. Framförallt vill jag möta mig själv.

Min som har träffat en äldre tjej, hoppat av gymnasiet och flyttat till henne. Helt plötsligt står jag i samma läge som jag befann mig i innan jag blev mamma till en underbar gosse. Jag är äldre, kan göra vad jag vill, behöver bara tänka på mig själv igen (nästan)

..min dagbok på nätet där jag skrev intensivt under 7-8 år. När jag skrev mådde jag bra, trots svårigheter jag genomlevde. Vilken tur att jag har den kvar. Mycket bortglömda händelser och tankar gömmer sig i arkiven…kanske börjar jag skriva igen…

Det var länge sedan.

Jag har kvar mitt intervjuarjobb. Söker nu nya arbeten på boenden för ensamkommande flyktingbarn. Väntar på svar från två ställen, så än finns det hopp. Mitt nuvarande jobb är under all kritik, men det är så det ser ut nuförtiden, med slimmade organisationer, lean och mätning av effektivitet. ”Så är det bara” som min chef säger när jag ifrågasätter dåligt förankrade beslut om nya arbetsätt.

Från att ha haft ett behagligt arbetsliv med frihet under ansvar, känns det som att nästa steg är callcenter. Man vill ha personer som inte tänker själva utan bara utför och lyder order.

Så verkar det se ut överallt, inom alla branscher. Färre ska utföra flera personers arbete, man anställer inte nytt när anställda går i pension, exempelvis. Ändå har det talats om alla arbetstillfällen som komma skall när alla fyrtiotalister går i pension….Redan i början av 2000-talet hade man optimistiska prognoser kring detta. ”Då kommer det behövas arbetskraft”. Nu råkar arbetstillfällena komma i och med det enorma antal krigsflyktingar som kommit hit under hösten 2015. Det behövs boenden, socialtjänstpersonal, skolpersonal och annat..

Vilket osökt leder mig in på muren vi nu har inom Eu. Det är stängt för de som flytt från krig och elände. Sitt där i era tält, uppställda av unhcr, och var glada över filtarna ni har. ”om detta må vi berätta…” ”vi får aldrig glömma” och vips! så var allting glömt.

Sd växer så det knakar för att det vi är tagna på sängen av alla flyktingar som kommit hit som vi ska ta hand om, i vårt överbyråkratiska land. Varför göra det enkelt – när vi kan köra allt i långbänk och komplicera till det. Det enda som är bra är de enskilda människornas goda vilja att hjälpa. Så går tankarna vissa dagar.

Jo, jag vet vad felet med mig är. Jag anstränger mig inte för 5 öre. Så här borde jag göra varje dag:
Gå upp och äta frukost’
Duscha och snygga till mig
le åt min spegelbild
Köra några solhälsningar för att veva igång kroppen.
Skriva lite
Rita lite
Jobba lite
Hålla ordning hemma
Vara disciplinerad
Ha fasta rutiner

Rutin – Disciplin

Felet med mig är slö, likgiltig och apatisk.

Tänk att det är så svårt att vilja något
att ha uthållighet
att påbörja och slutföra
att vara produktiv och aktiv ( en hel dag)

Tänk att det är så skönt att sova
lata sig
vila lite
läsa lite
gå en promenad
dricka kaffe
röka
lata sig
se minuter och dagar passera utan att jag kommer mig för något.

Suck!
Posten kommer
tänk om årets julklapp från jobbet kommit!
Då är jag glad i en halvtimme 🙂

Det är stopp i mig. Trots att det är vintervitt ute.. Jag lever inte mitt liv. Jag bara existerar. Inte trött eller sömnig, Bara apatisk.

Det finns så mycket en människa som jag skulle kunna göra,

Jag och en väninna drack glögg i fredags och jag beskrev hu jag kände mig och frågade:

Vad tycker du jag ska göra?

Bara skriv, gör det bara!

Bra råd, men det går inte.

Jo, jag skriver här, just nu, men det är inte den sortens skrivande. Jag skulle skriva vareviga dag på papper med en penna. (och jag har massor av block och pennor)

Skriva för att komma i kontakt med mig själv. Möta mig själv. Istället undviker jag mig själv och isolerar mig.

Nu sitter Pella, nymfparakit på mitt huvud och Lando, labrador ligger bredvid oss i soffan.  Mina djur och jag. min karl jobbar och min son är i skolan. Jag vill ingenting.

Kriserna jag hade förr tvingade mig att reagera och agera och höll min energi på topp. Har jag inget att kämpa för – kriser, så förmår jag inget. Jag kan inte leva. Vet inte hur man gör. Jag är liknöjd.

Nu är det i och för sig en ny flytt på G. Vi flyttar till lägenheten mittemot och behöver bara gå två meter så är vi inne i den nya (fräscha, stora) lägenheten. Jag har redan börjat bära över saker. Förhoppningen är att det INTE ska vara överbelamrat med prylar överallt som nu. Dt är ju ett projekt som passar mig. Göra iordning ett trivsamt hem. Men det är måndag och jag känner mig meningslös och tung till sinnes.

Grannen ovanför, en ensam ungkarl på minst 65 år har tv:n på jättehögt så jag undrar om det hänt något med honom, eller om han motar bort ensamheten med tv-volymen på högsta. Stackars ensamma.

är här. Det snöar. Det är vitt, vitt, vitt. Nu är jag och allting inbäddat i bomullsvadd av snö.
Jag är glad.
Har tittat på ny lägenhet dörr i dörr med min nuvarande och den är hääärlig. Fräsch, välplanerad och bättrerenoverad än min nuvarande.
Grabb och karl ska titta ikväll. Jag och vovve har varit in och tittat idag. Men det är redan klart. Jag flyttar. VI flyttar.

Sonen är i värsta tonåren och gör massor av dumheter, men tycker inte att jag ska bry mig eller lägga mig i. FRAMFÖR ALLT ska jag inte ge honom utegångsförbud som jag gjorde nyss.
Suck. Inte lätt när det är svårt…

När jag började skriva blogg 2005 hade upplevde jag ren och skär glädje.

Jag hade som vana att skriva varje dag om mig, mitt liv och lite av varje. Jag levde under stress och press av alla de slag, men jag skrev och förvandlade skiten till humor. Jag skrev av mig. Jag mådde bra och kände mig ändå levande. Nu när jag har min efterlängtade trygghet och lugna tillvaro med sambo, son och vovve har jag knappt skrivit alls och jag känner mig död inuti. Jag ger inte uttryck för mig själv på något vis alls längre.

Jo, genom att dammsuga, tvätta, laga mat, sköta hushållet och gå hundpromenader 😦

Det enda som kan göra mig glad är att skriva, men när jag inte är uppstressad och överhopad av bekymmer och elände så har jag inget att skriva om känns det…Skit samma. Jag får skriva om mitt L-U-G-N-A och trygga liv.